— Får han vara i ditt sällskap, så ger det sig nog. Men jag tycker det är gudlöst att se hur du bara har förstört den där unga Rehnhjelm på den här korta tiden. Du lär ha gått och satt i honom att han skall gå in vid teatern!
— Nej, har han talat om det! Ja, det är en baddare! Han blir nog bra, han, om han får leva; men det är inte så gott, det, när det är så fasligt ont om mat! — Guds död! Nu är färgen slut! Har du något vitt? Nå gudan nåda ä’ inte alla tuberna så klämda, så — du måste ge mig färg, Lundell.
— Jag har inte mer än jag behöver själv, och om jag också hade, så skulle jag akta mig att ge dig något!
— Nå, prata inte skräp; du vet att det är brått.
— Allvarsamt, jag har inte dina färger! Om du hushållade, så skulle de räcka längre ...
— Ja, det där veta vi! Tag hit pengar då!
— Pengar, jo det var just att tala om!
— Opp med dig, Olle, då; du ska ut och stampa!
Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty då visste han att det skulle bli mat också. Sellén började söka omkring i rummet.
— Vad ha ni för slag? Ett par stövlar! Dem få vi tjugufem öre på, men det är bättre att sälja dem.