— Det är Rehnhjelms, dem får du inte ta, avbröt Lundell, som ämnade begagna dem på eftermiddagen, när han skulle gå till sta’n. — Ska du ta andras saker, tycker du?
— Ja, vad gör det. Han ska få betalt för dem sen! Vad är det här för ett paket? En sammetsväst! Den var vacker! Den tar jag själv, så får Olle bära bort min! Kragar och manschetter! Ah, det är bara papper! Ett par strumpor! Se där, Olle, tjugufem öre! Lägg dem i västen! Tombuteljerna får du lov att sälja! Jag tror det är så gott du säljer alltihop!
— Ska du gå och sälja andras saker; du har då inte någon rättskänsla, avbröt Lundell ånyo, som hade haft starka spekulationer att på övertygelsens väg komma i besittning av det där paketet, som länge frestat honom.
— Ah, det får han betalt för sen! Men det här blir ingenting! Vi måste ta ett par lakan ur sängen! Vad gör det? Inte behöva vi några lakan! Se så, Olle! Stoppa in bara!
Olle gjorde med stor färdighet en påse av ett lakan och stoppade in alltihop, under Lundells ivrigaste protester.
Sedan påsen var färdig, tog Olle den under armen, knäppte ihop den trasiga bonjouren för att bättre kunna dölja västens frånvaro, och vandrade i väg åt staden.
— Han ser ut som en tjuv, sade Sellén, där han stod i fönstret och tittade illmarigt ut åt vägen. — Får han bara gå i fred för polisen nu, så är det bra! — Raska på, Olle! ropade han efter den bortgående. Köp sex franska bröd och två halva öl, om det blir något över på färgen!
Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt, som om han redan hade kalaset i bakfickorna.
Lundell och Sellén voro ensamma. Sellén stod och beundrade sin nya sammetsväst, som så länge varit föremål för Lundells tysta låga. Lundell skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar på den förlorade härligheten. Men det var inte det, han nu ville tala om och som han hade så svårt att komma fram med.
— Se hit på min tavla ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!