Sedan de spelat en liten komedi med varandra rörande vad som skulle drickas, stannade de vid att de borde äta. De hade just börjat sexan, och Falk kände sina krafter stiga, då en lång skugga kastades över deras servis — och framför dem stod Ygberg, lika blek och tärd som vanligt. Sellén, som var i lyckliga omständigheter och då alltid var god och artig, frågade genast om han inte ville göra dem sällskap, i vilken anhållan Falk instämde. Ygberg krusade, under det han gjorde ett överslag över assietternas innehåll, om han skulle kunna bli mätt eller bara halvmätt.
— Häradshövdingen har en vass penna, sade han för att avvända uppmärksamheten från sina strövtåg med gaffeln omkring brickan.
— Hur så? Har jag? svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att någon gjort bekantskap med hans penna.
— Den där artikeln har gjort mycken lycka!
— Vilken artikel? Jag förstår inte!
— Å, jo! Den där korrespondensartikeln till Folkets Fana, angående kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner!
— Det har inte jag skrivit!
— Så säger man däremot i kollegiet! Jag träffade en bekant extra ordinarie därifrån; han uppgav er som författare, och förbittringen lär icke vara obetydlig!
— Vad säger ni?
Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klart för sig vad Struve den där kvällen på Mosebacke hade suttit och skrivit. Men Struve hade dock blott varit referent, Falk hade talat, och han ansåg sig skyldig att stå vid vad han sagt, även med våda att bli ansedd som — skandalskrivare! När han nu kände att återtåget var honom avskuret, insåg han klart att här endast fanns ett sätt och det var: att gå på!