— Kontrollerat?
— Kontrollerat!
— Båda delarna?
— Båda delarna!
— Hundra riksdaler! förklarade Sellén och skakade sin hand så att den gyllene kedjan rasslade. — Men det är synd! Bror ska inte gå och sätta bort sina saker för min skull!
— Nåväl, för min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett sken av en oegennytta, den han icke ägde. Jag behöver också pengar. Vill du förvandla dem i pengar, så har du gjort mig en tjänst!
— Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville genera sin vän med några ogrannlaga frågor. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bror! Livet är bittert ibland, ser du, men vi få väl dras me’t ändå!
Han klappade Falk på axeln med en hjärtlighet, som icke ofta trängde igenom de försvarsverk av hån han hade anlagt omkring sig, och de gingo ut.
Klockan hade blivit sju innan ärendet var uträttat. Därpå begåvo de sig ut att köpa färg och sedan tågade de ner till Röda Rummet.
Berns salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska roll i Stockholmslivet, i det att den tog döden på det osunda café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet. Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det abnorma tillstånd, som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker tills man kommer i eget; här sutto skaror av ungkarlar, som flytt den ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och träffa en mänsklig varelse att samtala med. Värden på stället hade gjort flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum, ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta upp en bekant; och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i Stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och där valde kotteriet sig sin vrå, och Lill-Jansborna hade åt sig inkräktat det inre schackrummet innanför södra läktarn, vilket i anseende till dess röda möblering och för korthetens skull så småningom antog namn av Röda Rummet. Där var man alltid säker att träffas, om man ock varit skingrade som agnar under dagens lopp; därifrån företogs formliga razzier omkring salen, då nöden var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja; två man tiraljerade läktarna och två togo salongen på långsidorna över; det var som att dra not, och sällan drog man fåfängt, då ju nya gäster ständigt tillströmmade under aftonens lopp. I kväll behövde icke något sådant arbete ifrågakomma, och det var därför Sellén stolt och lugn slog sig ner vid Falks sida i den röda fondsoffan.