Sellén slog ner ögonen tills blickarna kommo i jämnhöjd med Falks västficka, där en ganska tjock guldkedja kröp in; inte därför att Sellén kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke fatta hur man kunde vara så överdådig och bära så mycket pengar utanpå en väst. Hans tankar hade emellertid fått en bestämd riktning och han fortfor:
— Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi voro så oförsiktiga och buro bort vinterrockarna första solskensdag i april.
Falk rodnade. Han hade inte varit med om sådana där affärer förr.
— Låna ni på överrockar? frågade han. Få ni låna någonting på sådant?
— Låna får man nog på allting — allting, betonade Sellén. Bara man har någonting.
Det gick omkring för ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Därpå tog han upp sin guldklocka.
— Vad tror du man får på den här, med kedja?
Sellén vägde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med kännaremin.
— Är det guld? frågade han med svag stämma.
— Det är guld!