Struve, som under föregående kastat socker åt gråsparvarna, började spetsa öronen.
— Ja! Jag hälsade god morgon. En svag ormlik rörelse efter herrarnas ryggar antydde att min hälsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena gjorde till och med en gest med högra stövelklacken, vilken skulle gälla för ett handtag. Jag frågade om någon av herrarna var ledig att visa mig lokalen. De förklarade sig förhindrade: de hade order att icke lämna vaktrummet. Jag frågade om det icke fanns flera vaktmästare. Jo, det fanns nog flera. Men övervaktmästaren hade semester, förste vaktmästaren hade tjänstledighet, andre vaktmästaren hade permission, den tredje var på Posten, den fjärde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den sjätte var på gården, »och där sitter han hela dan»; för övrigt »brukade aldrig någon tjänsteman vara uppe förr än vid ett-tiden». Därvid fick jag en vink om det opassande i mitt tidiga, störande besök och en erinran om att vaktmästarna även voro tjänstemän.
Sedan jag emellertid förklarat mitt beslut vara att taga ämbetsrummen i sikte, för att därigenom få ett begrepp om arbetets fördelning i ett så maktpåliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de två att följa mig. Det var en storartad anblick som mötte, då han slog upp dörren och en fil av sexton rum, större eller mindre, lågo framför mina blickar. Här måtte väl finnas arbete, tänkte jag, och kände att jag träffat på en lycklig idé. Ljudet av sexton björkvedsbrasor, som flammade i sexton kakelugnar, gjorde ett behagligt avbrott mot ställets ensamhet.
Struve, som lyssnat allt uppmärksammare, letade nu fram en blyertspenna mellan västens tyg och foder och skrev 16 på sin vänstra manschett.
— ’Här är extraordinariernas rum’, upplyste vaktmästaren.
— ’Jaså! Är det många extra här i verket?’ frågade jag.
— ’Åja, nog räcker de till.’
— ’Vad gör de då för slag?’
— ’De skriver, förstås, lite ...’ — Han såg härvid så förtroendefull ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och Revisionssekreterarens, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens, Advokatfiskalens, Kammarförvantens, Arkivariens och Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens, Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns, Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum, stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod skrivet: Presidenten. Jag ville öppna dörren och stiga på, men hindrades vördsamt av vaktmästaren, som med verklig oro fattade min arm och viskade ett ’tyst!’ — ’Sover han?’ kunde jag, med tanken på en gammal sägen, icke underlåta att fråga. ’För Guds skull, säg ingenting; här får ingen komma in förrän då Presidenten ringer.’ — ’Ringer Presidenten ofta då?’ — ’Nej, inte har jag hört honom ringa på det år jag har varit här.’ — Vi tycktes återigen komma in på det förtroliga området, varför jag avbröt.
När klockan led emot tolv började de extra ordinarie tjänstemännen anlända, och jag blev ganska överraskad att i dem känna igen idel gamla bekanta från Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner och Kollegiet för Brännvinsbränningen. Men större ändå blev min överraskning då jag fick se Kammarförvanten från Skatternas påläggande komma inpromenerande och här sätta sig i Aktuariens rum och skinnstol och göra sig lika hemmastadd som jag sett honom på förra stället.