Jag tog en av de unga herrarna avsides och frågade honom om han icke ansåg lämpligt, att jag gick in och uppvaktade presidenten. ’Tyst’ var hans hemlighetsfulla svar, i det han förde mig in i det åttonde rummet! Åter detta hemlighetsfulla ’tyst!’
Rummet, i vilket vi befunno oss nu, var lika mörkt, men smutsigare än alla de andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen på möblerna; dammet låg tjockt över skrivbordet, på vilket stod ett utsinat bläckhorn; där låg också en obegagnad lackstång, på vilken den forne ägaren textat sitt namn i anglosaxiska bokstäver, en papperssax, vars käftar gått i lås av rost, en datumvisare, som stannat midsommardagen för fem år sedan, en Statskalender, som var fem år gammal, och ett ark gråpapper, på vilket var skrivet Julius Cæsar, Julius Cæsar, Julius Cæsar, minst hundra gånger omväxlande med Gubben Noach, Gubben Noach lika många gånger.
— ’Det här är Arkivariens rum, här få vi vara i fred’, sade min följeslagare.
— ’Kommer inte Arkivarien hit då?’ frågade jag.
— ’Han har inte varit här på fem år, så nu lär han väl skämmas att komma hit!’
— ’Nå, men vem sköter hans tjänst då?’
— ’Det gör Bibliotekarien.’
— ’Varuti består då deras tjänstgöring i ett sådant här verk som Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner?’
— ’Det består i att vaktmästarna sortera kvittenserna, kronologiskt och alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varpå bibliotekarien övervakar deras uppställande på därtill lämpliga hyllor.’
Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade då och då ner ett ord på sin manschett, och då Falk gjorde en paus, ansåg han sig böra säga något av vikt.