Därpå hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit sönderrivet.
— Därför fick jag bara en och tjugufem för bägge! Se på kvittot, får du se, att det är rätt!
Sedan hade han blivit tillfrågad var han stulit de där sakerna. Olle hade svarat, att han icke hade stulit de där sakerna, varpå överkonstapeln fäst hans uppmärksamhet på, att här icke var frågan om, om han stulit dem, utan var han stulit dem! Var? Var? Var?
— Här är pengar tillbaks, tjugufem öre! Jag har inte tagit några.
Därpå hade protokoll blivit upprättat över »de stulna sakerna», vilka blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld, förgäves hade han vädjat till deras rättskänsla och humanitet. Detta sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog att man skulle taga till protokoll att »fången» — han var redan fånge — vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även influtit med den inskränkningen likväl — att orden »starka drycker» utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne försäkrat, att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd (vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången försökt göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till protokoll.
Därpå uppsattes en rapport, som Olle befalldes underskriva. Rapporten lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet. Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj, (saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L. (vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att fly in i en portgång.
Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel. Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren, riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och —
— Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett. Och här är ölet.
Han lade verkligen upp fem bröd, som han tog ur bakfickorna, och två buteljer öl, som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur återtog sina vanliga disproportioner.
— Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk — stopp in bröna igen, Olle; vad är det för dumheter, rättade Sellén.