Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig, oaktat han betat av så nätt, att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset, varefter Lundell liksom i tankarna tog sig en halva. Då och då steg han upp eller vände han sig om på stolen för att »se efter» vad de spelade; varvid hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen, vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte såsom vid åsynen av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen, när Sellén, som märkte »att det drog», knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust, bullrande, rökigt, och här sutto människor, vilkas liv han förlängt med några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor, vilka kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty de voro olyckliga i det hela, och de voro försynte, de förstodo vad han sade, och när de yttrade sig, talade de som människor och icke som böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen och det blev slut på den dag, som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens törniga bana.
SJUNDE KAPITLET.
Jesu efterföljelse.
Följande morgon väcktes han av städerskan, som framlämnade ett brev, vilket befanns vara av följande lydelse:
Timot. Cap. X., v. 27, 28, 29. Första Corinth.
Cap. VI, v. 3, 4, 5.
Dyre Br!
Vår H:s J. Chr. Nåd och Frid, Fadrens kärlek och D. H. A:s delaktighet etc. Amen!
Jag såg av Gråkappan i går afton att du ämnar utgiva Försoningsfacklan. Sök mig i min verksamhet i morgon bittida före 9.
Din Återlöste
Nathanael Skåre.
Nu förstod han Lundells gåtor, till en del!
Han kände visserligen icke den stora Gudsmannen Skåre personligen och visste intet om Försoningsfacklan, men han var nyfiken och beslöt att hörsamma den närgångna kallelsen.