De träda in i ett rum, som är klätt med hyllor, vilka äro fyllda med bokpackor. Masken rappar dem på ryggen med sitt ridspö, och säger högmodigt — rent ut:
— Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni skriver också — litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att skriva så här mycket! — Han bet och slet i cigarren och spottade sedan ut flagorna, vilka yrde som fäflugor innan de satte sig på bokryggarna, varvid han såg ut som om han tänkte på något föraktligt.
— Försoningsfacklan? Hm! Jag tycker det är ett dumt namn! Tycker inte ni det också? Har ni hittat på det?
Det var första gången Falk fick tillfälle att svara på hans tal, ty liksom alla stora män svarade han själv på sina frågor, och nej blev svaret. Längre hann han icke förrän masken var i gång igen.
— Jag tycker det är ett mycket dumt namn! Nåå! Och ni tror att den kommer att gå?
— Jag känner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.
— Känner ingenting?
Han tar en tidning och företer.
Falk läser med häpnad följande annons:
»Subskriptionsanmälan: Försoningsfacklan. Tidskrift för Kristliga Allmänheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk. (Prisbelönt författare av Vitterhetsakademien.) Första häftet upptages av Håkan Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erkänd religiös anda och djup kristlighet.»