Han hade glömt att kontramandera Spegel och nu stod han där svarslös!
— Hur stor upplaga? Hä? — Tvåtusen, antager jag. — För litet! Duger inte! Min Yttersta Dom går i tiotusen och jag stoppar ändå inte in mer än — vad ska jag säga — femton rena!
— Femton?
— Tusen, gosse!
Masken tycktes ha glömt sin roll och råkat in i några gamla tag.
— Nåväl, fortfor han. Ni vet, att jag är en omtyckt predikant, jag kan säga det utan skryt, då hela världen vet det! Ni vet att jag är mycket omtyckt, det kan jag nu inte hjälpa en gång, men det är så! Jag skulle ju vara en skrymtare, om jag sa, att jag inte visste vad hela världen vet! Nåväl, jag skall understödja ert företag i början! Ni ser den här säcken! Om jag säger att den innehåller brev från personer, fruntimmer — ja ja, var lugn: jag är gift — som anhålla om mitt porträtt, så har jag inte sagt för mycket.
Nu var det verkligen bara en påse, som han piskade upp.
— För att bespara dem och mig mycket besvär och på samma gång göra en människa en stor tjänst har jag tänkt att ni skulle få tillstånd att göra min biografi, med porträtt, varigenom ert första nummer skulle gå ut i tiotusen och ni därigenom kunna stoppa in en tusen rena bara på det numret!
— Men, herr pastor — (han tänkte säga kapten) — jag vet ingenting om denna affär!
— Betyder ingenting! Ingenting alls! Förläggaren har själv skrivit till mig och anhållit om mitt porträtt! Och det är ni som skall biografera mig! För att underlätta ert besvär har jag låtit en vän sätta upp huvudinnehållet av densamma, så att ni blott behöver göra en inledning — kort och uttrycksfull, några vinkelhakar på sin höjd! Nu vet ni det!