När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran av bänkar och bord, och säger något betydelsefullt, t. ex. »Mina Herrar, nu snöt jag mig!» och så sätter han sig och försjunker i ett presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt knaprande från vänster, högt uppe under taket, kommer honom att spritta till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den råtta, som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner viska, ty den vågar icke säga det högt: »det var bara en referent; jag fruktade, att det var en råtta». Men så överfölls mördaren av en djup ånger över den synd hans öga begått, och han döljer sitt ansikte i handen — och gråter? — Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.
Men det börjar gavla i dörrarna, ledamöter anlända, och visarna på vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar och handtryckningar åt de goda, samt straffar de onda med att vända sitt ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som den högste.
Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes frågor.
Dörrarna gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg, som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för skatternas påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.
— Vem är det? frågar Falk.
— Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.
— Vad? Skriver ni här också!
— Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare där ute; de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn!
Nu kryllar det som i en myrstack där nere. Klubban faller och det blir tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man en anhållan om tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.
Beviljas!