— Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.
— Jo då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.
Nu börjar estraden fyllas med ungt folk, beväpnade med pennor och papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig ned omkring småbord som om de skulle formera preferencepartier.
— Det där är skrivarna, upplyste Rödluvan. — De tyckas känna igen dig!
Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenez och titta alla uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt, som parkettplatserna på teatern titta uppåt raderna. Nu viska de sins emellan och utbyta meningar om en frånvarande, som, efter alla tecken, måste befinna sig på den stol där Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet, att han icke hälsar allt för vänligt på Struve, som inträder i duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.
Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.
Beviljas!
— Var sitter oppositionen? frågar den oinvigde.
— Ja, du, det vete fan, var den sitter.
— De svara ju ja till allting.