Inte en röst höjer sig, men vid den tysta voteringen bifalles motionen.
Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga råkar besöka åhörareläktaren, träffar det ett gammalt bekant huvud, som ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han liknar i detta ögonblick en hund, som ligger och vaktar ett ben, och det var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk, efter som Olle var mycket hemlighetsfull.
Nu visade sig där nere vid bänken under högra läktaren, just där den nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöa ner, en herre i blå, civil uniform med trekantig hatt under armen och en pappersrulle i handen.
Klubban föll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.
— Skriv, sade Rödluvan, men tag bara siffrorna; jag tar det andra.
— Vem är det?
— Det är kungliga propositioner.
Nu lästes det ur pappersrullen: »Kungl. Maj:ts N. Proposition om höjande av anslaget till Departementet för adliga ynglingars förkovrande i levande språk, under titeln Skrivmaterialer och Expenser från 50,000 rdr till 56,000 rdr 37 öre.»
— Vad är expenser? frågar Falk.
— Vattenkaraffiner, paraplyställ, spottlådor, jalusier, middagar på Hasselbacken, gratifikationer o. d. Håll mun på dig; det kommer mera!