— Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Ha ni haft sammankomst? Vad var det för folk? Tala om!
— Vi håller bara på med stadgarna ännu, på förberedande möten.
— Nå, vad är det för folk?
— Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.
— Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle grunda?
— Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skulle komma och läsa en kväll.
— Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora världen. Det är rätt, min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste principer.
Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp; herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något kaffe som fastnat mellan tänderna.
De båda makarna funno sig generade i varandras sällskap. De visste varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden, skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon korrespondens med eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen, som kunde ådraga sig hans ovilja. Frun tittade ut genom fönstret för att kunna se efter något omslag i vädret, men — förgäves.
Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarna på, på samma gång han anmälde notarien Levin.