— Bed honom vänta! befallde herrn.
Därpå lät han stövlarna skrika en stund över golvet, så att den arma väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga ankomst.
Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort som en supplikant.
— Har du blanketten med dig? frågade Falk.
— Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversal och växelblanketter av alla möjliga valörer. — I vilken bank behagar bror helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?
Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.
— Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.
— Det är verkligen den enda, som inte duger, för — att — där känner man mig!
— Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!
Man stannade vid Snickarbanken.