— Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte må du tro jag fäster mig vid sådana småsaker. Jag vet nog hur långt jag har kvar, innan jag blir något! Om tio år, bror Olle, ska vi tala om den saken.
Och Olle tror ena hälften och tror inte den andra hälften, och han knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret, så att Selléns uppmärksamhet påkallas, och denna finner sig uppmanad att utbrista:
— Kors vad bror är fin!
— Nej, tycker du det? Men du ser ju ut som ett lejon.
Och Sellén piskar sina lackerade skor med kanelröret, luktar blygsamt på blomman i knapphålet och ser så likgiltig ut.
Men så tar Olle upp sin rova, för att se efter om icke Lundell skall komma snart; och då måste Sellén ta upp sin kikare för att se ut på läktarna, om han inte möjligen skall vara där. Men då får Olle lov att stryka med handen på sammetsjackan för att känna huru mjukt det känns, ty Sellén försäkrar att det är ovanligt god sammet för det priset. Och då måste Olle fråga vad den kostar, och det vet Sellén, som till ersättning beundrar Olles manschettknappar, som äro gjorda av musslor.
Och så synes Lundell, som också fått sig ett ben med vid det stora kalaset, ty han skall till ett ringa pris måla altartavlan i Träskåla kyrka, men detta har icke haft något synbart inflytande på hans yttre människa, om icke det att hans feta kinder och skinande min antyda en högre diet. Och så med honom Falk. Allvarlig, men glad, uppriktigt glad på hela världens vägnar över att förtjänsten fått rättvisa.
— Jag gratulerar dig, Sellén, men det var inte mer än rätt, säger han. — Och det finner Sellén också.
— Jag har målat lika bra i fem år och man har grinat, se, och man grinade i förrgår ännu, men nu! Fy tusan så’na människor! Se här ett sådant brev jag fått av den där idioten Professorn i Carl IX.
Stora ögon och vassa ögon, ty den förtryckaren ville man se på nära håll, ha honom i sina händer och misshandla åtminstone det papper på vilket han skrivit sitt namn.