— »Min bästa herr Sellén!» Hör bara! »Jag hälsar er välkommen ibland oss» — han är rädd, den kanaljen! »Jag har alltid tänkt högt om er talang» — en sådan hycklare! Riv sönder eländet och låt oss glömma hans dumhet!
Och så uppmanar Sellén till att dricka och han dricker med Falk och hoppas, att han snart också skall låta höra av sig på något sätt med sin penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, när tiden blir, men hans studietid blir lång, och han ber sina vänner icke tröttna om det dröjer, och han tackar Sellén för gott sällskap, i vilket han lärt huru man skall öva tålamod och lida försakelse. Och Sellén ber att man icke skall prata skräp; vad är det för konst att lida, när man inte har annat val, och vad är det för märkvärdigt att man försakar, när man ingenting får?
Men Olle ler så gott, och skjortbröstet sväller av glädje, så att de röda hängslena synas, och han dricker för Lundell och ber honom taga lärdom av Sellén, att icke han för de Egyptiska köttgrytornas skull råkar att glömma bort det förlovade landet; ty han har talang, det har Olle sett, och det är när han är sig själv och målar sina egna tankar, men när han hycklar och målar andras, då blir han sämre än andra, därför skall han nu taga kyrkmålningen som en affär, varigenom han kan sättas i tillfälle att sedan måla efter sitt eget huvud och hjärta.
Falk ämnar passa på tillfället och få höra vad Olle tänker om sig själv och sin konst, något som länge varit honom en gåta, då Ygberg inträder i Röda Rummet. Man håller i nästa ögonblick på att taga ner honom med invitationer, ty man hade glömt bort honom under de stormiga dagarna, och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk orsak; men Olle gräver i sin högra västficka och med en gest, som skall vara mycket omärklig, stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och denne förstår, ty han svarar med en tacksam blick.
Han höjer sitt glas för Sellén och anser att man kan säga, vilket han redan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andra sidan åter igen taget, kunde man åter igen mena att så icke var fallet. Sellén vore icke utvecklad, han behövde många år ännu, ty konsten är lång, det visste Ygberg själv, som vore avgjort misslyckad och därför icke kunde misstänkas för att hysa någon avund mot den som redan var så erkänd som Sellén.
Den framlysande avunden i Ygbergs anförande framblåste ett strömoln över den soliga himmelen, men det var blott för ett ögonblick, ty alla visste att avunden hade ett långt, förlorat livs bitterhet till ursäkt.
Det var med desto gladare känslor han beskyddande framräckte en nytryckt liten skrift till Falk, som med häpnad såg den svarta bilden av Ulrika Eleonora avteckna sig på omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat beställningen på dagen. Smith hade med största lugn emottagit Falks refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.
Gaslågorna miste sitt sken för Falks ögon, och han föll i djupa tankar, emedan hans hjärta var för fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle tryckas, och Smith skulle bestå det dyrbara arbetet. Det måste alltså vara något med dem! Det var nog för honom att fundera på den kvällen.
Hastigt flydde kvällens timmar för de lycklige och musiken tystnade och gaslågorna började släckas; man måste gå, men att skiljas, därtill var ännu för tidigt, och så blev det promenad utmed käerna, ändlösa samtal och filosofiska resonemanger, tills man blev trött och törstig, då Lundell omsider erbjöd sig att föra sällskapet till Marie, där de skulle få öl. Och så vandrade sällskapet av utåt Ladugårdslandet och kom ner i en gränd, som mynnar ut mot ett plank, som vetter åt ett tobaksland, vilket gränsar till Ladugårdsgärdet. Där stodo de nu utanför ett gammalt, tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanför porten grinade tvenne i muren insatta huvuden av sandsten, vilkas öron och hakor upplöste sig i blad- och snäckformer, och mellan desamma sutto ett svärd och en bila. Det var det gamla skarprättarbostället. Lundell, som tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanför ett fönster på nedra botten, varpå rullgardinen drogs upp, en ruta öppnades och ett kvinnohuvud stacks ut och frågade om det var Albert. Då Lundell erkänt detta sitt nom de guerre öppnades porten av kvinnan, som insläppte sällskapet mot löfte, att de skulle gå tyst, och som detta löfte utan svårighet avgavs, befann sig Röda Rummet snart inne och presenterades för Marie under för tillfället antagna namn.
Rummet var icke stort; det hade förr varit kök och spiseln stod ännu kvar. Möblemanget utgjordes av en byrå sådan som tjänstflickor bruka; på densamma en spegel, överhöljd med en vit muslinsgardin; ovanför spegeln en kolorerad litografi, föreställande Frälsaren på korset; byrån var överlastad med små porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett cigarrställ, och tycktes med sin spegel och sina två tända stearinljus utgöra ett litet husaltare. Ovanför utdragssoffan, som ännu var obäddad, satt Carl XV till häst, runt omkring omgiven av utklipp ur Fäderneslandet, mest föreställande polistjänstemän, alla Magdalenors fiender. I fönstret tvinade en Fuchsia, en Geranium och en Myrten — Venus’ stolta träd bredvid fattighusets! På sybordet låg ett fotografialbum. På första bladet syntes kungen, på det andra och tredje pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjärde en student — förföraren, på det femte barnet och på det sista fästmannen — en hantverksgesäll. Det var hennes historia, så lik de flestas. På en spik bredvid spiseln hängde en elegant klänning med rika plisséer, en sammetskappa och en hatt med plym — det var féens hamn, i vilken hon gick ut att fånga ynglingar. Och hon själv! En högväxt 24-årig kvinna med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna genomskinliga vithet, vilken brukar distinguera de rika, som icke arbeta, men hennes händer buro ännu spår av ungdomens mödosamma sysslor. Klädd i en vacker nattdräkt och med utslaget hår kunde hon nog passera för en Magdalena. Hon hade ett jämförelsevis blygsamt sätt och var glad, hövlig och städad i sitt uppförande.