Sällskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och tog upp nya. Falk, som nu var diktare och gärna ville finna intresse i allt, även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspråk med Marie, vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad som människa. De kommo som vanligt in på historien och motiven varför hon valt sin bana. Första förförelsen höll hon icke mycket på, »det var ingenting att tala om»; dess mera mörk skildrade hon sin tid som tjänsteflicka, detta slavliv under en sysslolös frus nycker och gnat, detta liv av arbete utan ända. Nej då, hellre friheten!
— Nå, men när ni ledsnar på detta liv en gång?
— Då gifter jag mig med Westergren!
— Och han vill ha er?
— Han blir så glad den da’n, och för övrigt sätter jag upp en liten handel själv på mina sparbankspengar. Men det här ha så många frågat förut. — Har du några cigarrer?
— Ja, det har jag! Se här! Men får jag tala om det här nu!
Han tog hennes album och slog upp studenten — det är alltid en student i vit halsduk och studentmössan på knäet, med drumlig uppsyn, som spelar Mefistofeles.
— Vem är det här?
— Jo, du, det var en snäll karl!
— Förföraren? Va?