— Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det är det alltid, kära du; det är bådas fel! Där ser du mitt barn! Honom tog Vår Herre och det var nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! — Vad är det för en lustig kurre, som Albert har fått hit i kväll, han som sitter i spiseln bredvid den där långe som räcker ända upp i skorsten?
Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickrande uppmärksamhet hans person ådragit sig, och han krusade till sitt brända hår, som börjat rakna efter de myckna libationerna.
— Det är komminister Månsson, sade Lundell.
— Fy tusan, är det en präst? Jag kunde just tycka det på hans slipade ögon. Vet ni att det var en präst här i förra veckan. — Kom hit, Masse, så får jag se på dig!
Olle kröp ner från spiseln, där han suttit och kalfatrat Kants kategoriska imperativ med Ygberg. Han var så ovan att bli uppmärksammad av fruntimmer, att han genast kände sig yngre, och med slingrande gång nalkades han den sköna, som han redan observerat med ena ögat och funnit förtjusande. Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och frågade med den mest tillgjorda stämma, under det han vågade en bugning som icke var lärd på dansskolan:
— Tycker fröken att jag ser ut som en präst?
— Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har för snygga kläder att vara en hantverkare — får jag se din hand — å, du är ju smed!
Olle blev djupt sårad.
— Är jag så ful, min fröken? sade Olle med rörande stämma.
Marie såg på honom ett ögonblick.