— Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!
— O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt hjärta. Det har aldrig funnits en kvinna, som tyckt om mig; jag har sett så många, som varit lyckliga och som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad gåta, som ingen kan lösa, och därför föraktar jag henne!
— Det är bra, Olle, hördes en röst från skorstenen, där Ygbergs huvud satt. Det är bra!
Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidrört ett ämne, som intresserade Marie för mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han hade spelat på en sträng, vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang — om kvinnan och om kärleken.
Men Rehnhjelm, som hela kvällen varit tyst och tystare än vanligt, och som ingen rätt förstod sig på, hade omsider kvicknat till och befann sig nu i närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft något på hjärtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt ölglas och knackade i bordet, som om han ville hålla tal, och då han fått sina närmaste grannar tysta, talade han med darrande och sluddrig stämma:
— Mina herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet det, Falk, jag vet att du tror att jag är dum, men ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n få se —
Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så att det sprack, varpå han föll tillbaka i soffan och somnade.
Detta uppträdande, som icke var alldeles så ovanligt, ådrog sig dock Maries uppmärksamhet. Hon steg upp och avbröt samtalet med Olle, vilken till på köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.
— Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni fått honom ifrån? Stackars liten! Han är så sömnig! Inte såg jag honom!
Hon lade en kudde under hans huvud och höljde sin schal över honom.