— Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?
— Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!
— Nå, desto värre! Nå, men om, om det går sönder ...
— Så likviderar man!
— Likviderar?
— Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han, som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.
— Det är således ingen risk?
— Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!
Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.
Detta bolag kom till stånd, om man vill tro det eller ej, och det utdelade under de tio år det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20, 11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna, och för att utvidga affären, utfärdades en ny teckning, men strax därpå hölls bolagsstämma, och det var den, som Falk nu skulle referera för Rödluvan, vars extra ordinarie referent han var.