När han kom upp i Lilla Börssalen en solig eftermiddag i juni, vimlade där redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmän, snillen, lärde, militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uniformer, doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband, alla här samlade av ett enda stort, allmänt intresse, befordrandet av den människoälskande institution, som kallas sjöförsäkring. Och det fordras en stor kärlek för att riskera sina pengar på nödställda likar, som drabbats av olyckan, och här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett samlad på en gång! Han blev nästan förvånad däröver, oaktat han icke var så berövad illusionerna ännu; men han blev än mer förvånad, när han såg den lille slusken f. d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet som en ohyra, och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad av högt uppsatta personer. Särskilt observerade han huru han hälsades av en äldre person med kommendörsband, vid vilken hälsning Struve dock rodnade och gömde sig bakom en broderad rygg, varvid han råkade komma i närheten av Falk, som genast tog fatt honom och frågade vem det var han hälsade på.
Struves förlägenhet ökades i hög grad, och det var med anlitande av hela sin fräckhet han svarade: det bör du veta; det var presidenten i kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.
När han sagt detta, fick han ett ärende längst bort i rummet, men så hastigt att en misstanke föll över Falk: skulle den där vara generad för mitt sällskap? En ärelös person vara generad i hederligt folks sällskap?
Emellertid började den lysande samlingen intaga sina platser. Men ordförandens stol stod ännu tom. Falk såg sig omkring efter referenternas bord, och då han såg Struve jämte Den Konservatives referent sitta vid ett bord till höger om sekreteraren, tog han mod till sig och gick igenom den lysande församlingen; men just som han uppnått bordet, hejdades han av sekreteraren, som frågade: »vem är det för?»
En ögonblicklig tystnad uppstod i salen, och det var med bävande stämma Falk svarade: »Rödluvan», ty han igenkände i sekreteraren aktuarien i kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.
Ett kvävt mummel genomlopp församlingen, varpå sekreteraren sade, med hög röst: »Herrns plats är där borta.» Han pekade åt dörren, där ett litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda ögonblick och kände vad konservativ innebar, och vad litteratör innebar då man ej var konservativ, och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom den hånskrattande hopen; men när han mönstrade den med brinnande blickar, som om han ville utmana den, möttes hans öga av ett annat, långt borta vid väggen, och det ögat, som så liknade ett par, vilka nu slocknat, men som en gång sett på honom med kärlek, var grönt av ondska, och det borrade sig igenom honom som en nål, och han ville gråta av sorg över att en broder så kunde se på en broder.
Han intog sin blygsamma plats vid dörren och gick icke sin väg, endast därför att han icke ville fly. Snart blev han väckt ur sin skenbara vila av en person, som trätt in och nu puffade honom i ryggen vid rockavtagningen, varpå ett par galoscher ställdes under hans stol. Den inträdande hälsades av församlingen, som reste sig upp som en man. Det var ordföranden i direktionen för Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, men det var mera. Det var f. d. lantmarskalken, friherren, en av de aderton i svenska akademien, excellensen och kommendören av Kungl. Maj:ts orden m. m. m. m.
Klubban föll och ordföranden framviskade under ljudlös tystnad följande hälsningstal (som han nyss förut hållit i ett stenkolsaktiebolag i Slöjdskolans lokal):
»Mina herrar! Bland alla patriotiska och för mänskligheten välsignelsebringande företag torde få, om ens något, vara av den ädla och till syftet människovänliga art, som en försäkringsinstitution.»
— Bravo, bravo! susade genom församlingen, utan att göra något intryck på lantmarskalken.