Den vithårige sextioårsmannen, nämndeman sedan tjugofemte året, ledamot av förre bondeståndet och lagutskottet, reste sig och svängde sin pincenez, det nya lantmannapartiets fälttecken, under det han tog till ordet:
— Herr lagman, mina herrar! Det må ursäktas mig, att jag icke i alla punkter kan dela domarens mening i denna rättegång, som synes mig av mindre vanlig beskaffenhet, då jag sett många dylika, men icke någon sådan som denna. För det första vill jag dock säga på förhand, att mina invändningar mot rannsakningen icke gå ut på att söka förmildrande omständigheter, då dessa endast skulle leda till straffets förvandling från döden till fängelset, då ju mördaren, efter allt vad som framkommit, själv synes finna döden lindrigare än fängelset, och icke heller är det min avsikt att söka göra troligt, det mördaren icke begått mordet, vilket dock kunde varit fallet, enär icke utrönt blivit, att icke den mördade ljutit döden i följd av misshandel med berått mod, vilket brott under synnerligen förmildrande omständigheter kan botas med endast fyra års straffarbete, vilket för en fyrtiosjuårs man, som kunde leva i tjugo, trettio år till, icke är så likgiltigt. Jag vill endast genom min anhållan om överläggning få in i protokollet de sannolikheter, som kunna freda mördarens eftermäle, vilket icke är utan sin vikt för sonen, som skall ärva namnet och veta ryktet om den som var hans far, och på samma gång få uppmärkssamheten fästad på några åtgärder i rättegångsordningen, som kanske kunna vara påkallade av tidens strävan till noggrannhet i proceduren, och jag tror, utan att vilja underskatta domarens goda vilja, att härvidlag mera omsorg blivit lagd på att konstatera, det brottet ägt rum, än att söka motiven till brottet, och det torde väl få anses ändock att bevekelsegrunden till våra handlingar må väga något, icke i lagens vågskål, utan i allmänna omdömets, som kan vara viktigt nog.
— Får jag lov! avbröt domaren, och då nämndemannen tystnade, talade häradshövdingen. Nämndeman ville sålunda i den mördades handlingar söka bevekelsegrunden till mordet, men som man ej kärar mot död man anser jag invändningen obefogad.
— Förlåt! Jag vill inte göra advokatyr, det hörde lagman nyss, då jag förbigick vissa svagheter i bevisföringen, man jag vill korteligen svara: att död man även kan spela roll, såsom i dödsbokonkurs och urarvagörelse, men jag vill lämna även det medgivandet, att vi ej få eller ämna kära mot den döda, som ju ej kan föra talan, och då man ej får tala annat än gott om den döde. Jag vill bara inskränka mig till att anhålla det följande frågor framställas till mördaren — jag kallar honom mördaren på hans egen bekännelse, ehuru bevis saknas, att han endast är dråpare eller misshandlare — följande frågor:
Hur har mördaren kommit därhän att fatta beslutet mörda sin hustru?
När började detta beslut fattas?
På vad grund tror anklagade att detta besluts fattande började uppstå?
Sedan dessa frågor blivit besvarade, skulle jag önska att vittnen hördes, vilka kunde jäva eller styrka anklagades utsago.
Häradshövdingen gnuggade ögonen som om han ville ur huvudet ta bort något sand eller smolk, som kommit in i tankemekanismen och hindrade gången. Därpå svarade han:
— Antag att dessa frågors besvarande skulle komma att kasta skugga på den avlidna!