Därför satt han nu på sitt bord och höll utkik på drivbänken, som om han bevakade solstrålarne därborta vid bergväggen, och han var uppriktigt glad i sitt sinne, för vinden stod sydlig och det hade inte regnat på sjusovaredagen.
— Hör du, Anna, du, ropade han med sin kikhoströst till systern, som stod i köket och rensade flundror.
— Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.
— Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
Det blev litet tyst först, så att man hörde flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.
— Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.
— Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen kan jag räkna på...
— De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
— Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina meloner.
— Asch; låt oss se dina meloner först!