— Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor; det är brännvinet!
— Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.
— Ja, si det kan jag inte, för då är det för sent för strömmingen, vet ja!
Anna svarte inte mer, för hon ville inte vara med om alltsammans, både därför att hon tyckte det var bråkigt att riva opp stugan, och för att hon visste Gustav skulle supa sig full.
Men nu var det skräddarns svaghet att en gång om året se folk hos sig, och flickor i synnerhet. Fastän han inte kunde dansa, då han till på köpet var låghalt, så han gick mellan två kryckor, hade han en synnerlig förnöjelse av att se ungdomen roa sig, och var alltid med på alla danser, där han hoppade omkring och klappade flickorna med knogarne av sin långa magra hand, och, ansedd som en gammal farbror, oaktat sina trettiotvå år, fick han ta sig små friheter, som ingen räknade så noga på. När han nu kastade fram sitt förslag för systern, som satt härute och hushållade för honom, var det inte något påhitt i hast, utan en länge ruvad idé, som ätit sig fast i hans huvud och som skulle gå igenom.
Systern, som var fem år äldre, hade nog makten i huset, men när det gällde på riktigt, så var skräddarn envis som synden; och om det också skulle grälas i åtta dar, så tog han sig igenom.
Utan att därför avvakta vidare rådslag sätter han sig i båt följande morgon och seglar omkring att bjuda, varpå han styr ner till Dalarö att köpa brännvin och svagdricka. Full kom han hem, men ändock innan solnedgången, och krypande på marken lade han fönsterna på bänken utan att slå sönder en ruta. Och som det hotade bli kallt travade han på mattorna, och nu, dubbelt rädd om sin skatt, som skulle betala kalaset, tog han täcket ur sängen och lade ovanpå alltsammans.
Dagen därpå rustade Anna och Gustav till dansen. Först slogs slagbordet igen och ställdes ut på gården; därpå sopades och skurades, fejades och lövades. Och när det led på eftermiddagen, gjorde syskonen toalett, varpå flickorna på Mörtön anlände för att hjälpa med kaffekokningen.
Så mot aftonen i femtaget kommo de främmande. Båt efter båt lovade och fällde segel i hamnmunnen, rodde opp till bryggan, där skräddarn stod oppsträckt och tog emot, skakade hand och sade en rolighet åt var en som han hjälpte i land, klappade flickorna under hakan och fick dem att rodna.