Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.
Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann ur historien.
Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift, med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.
— Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.
— Jo, det gör jag nog!
— Det var en underlig flicka, inte sant?
Albin såg plötsligen lömsk ut.
— Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!
— Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?
— Ja det tror jag vad jag vill!