— Såå, ämnar Carlsson det?
— Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är det väl någonstans, var det nu sitter.
Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan än fisken.
— Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
— Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en buteljkorg här...
— Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson ta en halv?
— Tack så mycket, moster! — Ja, det var rart folk, och jag tror nog de kommer igen — efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i ögonen.
— Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
— Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.