— Ska ni gifta er då?
— Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon kondischion först.
Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och plockade som en febersjuks på ett lakan.
— Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad stämma.
— Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne.
— Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
— Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne, riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan, hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till mötes hälsande eller hotande.
— Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast steg upp.