Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
— Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara, tänd lyktan och ge mig min mössa!
Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens vinslande.
— Hej! vem är där? ropade han.
— Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
— Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till hälsning.
— Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder! besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser. Men var är ökan då!
— Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så, marsch på bara!
Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss lyftat och räddat sig inåt mossen.