Nöjd med detta klubbslag mellan hornen lade sig unga Lundstedt ner och låtsades sova. Men han sov icke den natten utan tänkte; tänkte över var han skulle placera den vilsekomna, som han lockat ut i världen, och hur han skulle nära honom; tänkte på sin direktörsexamen, professuren och sin Angelika, om det nu var den i Jakobs kyrka eller någon annan.
Medan nattens timmar så förgingo, avbröts tystnaden då och då av herr Lindbom, vars varma hjärta haft tid att svala av sig i golvdraget, och vars saknad av den varma sängen gav sig luft i enstaka ord, slungade på måfå. Och vid femtiden, när det ljusnat, reste sig den barmhärtige samaritanen med ett miserabelt lynne, hoppade i byxorna, fick fatt i en särskild nyckel och sprang ut på gården.
Inkommen igen slog han opp fönstren, satte sig i gungstolen och talade i mörka ordalag för sig själv om fattigvårdslagstiftningen, försvarslösheten och folkets bristfälliga uppfostran, icke så mycket i bokliga kunskaper som i folkvett. Lyckligtvis var herr Lindboms vältalighet alldeles för djupgående att fattas i dess innersta kärna av de halvsovande åhörarna och när klockan blev halv sju måste den dystre talaren gå, sedan han kastat en blick av rysligt förakt 229 på den gamles kläder och vid utgången smällt dörren i lås så att huset skakade.
När far och son vaknat därvid, uppstod en rådplägning dem emellan om vad som skulle göras, och med resultat att sonen avlämnade sina åttiofem riksdaler till fadren och uppmanade honom resa hem igen, emedan fisket i huvudstaden var statt på nedgående. Gubben, som drömt sig ett angenämt stockholmsliv men icke vidare reflekterade över vad som skedde, fann sig i att få en penningsumma i handen och lovade bryta opp så snart han besett stadens märkvärdigheter, och därmed skildes de för att råkas på Solen till middag.
När Alrik kom till middagen, fanns ej den gamle där, men när han kom hem om aftonen, låg gubben i herr Lindboms säng, och när sängens ägare infann sig vid tiotiden, då tog det varma hjärtat eld, och röken tycktes kväva den känslofulla, ty han blev stum, så stum att han icke besvarade hälsningar. Och sedan han sparkat stövelknekten upp på kakelugnskransen, spottat framför sig en mängd gånger, lossnade tungans band, men för att icke visa sig obelevad gåvo hans känslor sig luft på det främmande språk han var någorlunda mäktig. Och oförstådd av sin omgivning luftade han sig liksom i enskilda samtal med sin genius.
— Der alte Schlingel stinkt wie ein Aas, und der kleine Bube ist ein blödsinniger Schmarotzer.
— Är du vid dåligt humör, Lindbom? frågade unge Lundstedt, som satt och skrev harmoni vid sitt bord.
— Jag! Nej! Inte alls! Tvärtom!
— Du kan ju ligga i min säng, så tar jag mattan! svarade Alrik.