— Nå, efter du önskar det, så låt gå! Men jag ska säga dig en sak: jag tycker inte det är artigt att bjuda en långväga resande att krypa in så här obekvämt, och du som har pengar i strumpa kunde ha varit så artig och tagit ett rum åt din gamle far.
Herr Lundstedt den yngre invände, att gubben snart skulle resa och att det inte lönade sig bråka. Och därvid blev det.
Emellertid voro Alriks äregiriga drömmar slut, och han måste i hast forcera en enkel organist- och skollärarexamen, ty gubben, som slagit sig ner på Solen, kom sig aldrig för att resa, och herr Lindbom, som ledsnade på samboningen, bröt opp en vacker dag, sedan han uppsagt farbrorskap och kamratskap och tog sig ett nytt rum.
Efter åtta dagar hade gubben ätit och druckit upp alla pengarne i sällskap med en krets av vänner, som bildat sig omkring hans bord, och vilka alla, av huru olika samhällsklasser de än voro, ledo av en strykande aptit och en osläckelig törst.
Alrik såg sig därför en vacker dag i bekymmer och ungefär i samma ställning som en far till ett vanartigt barn, ty gubben gjorde honom verkligen förtret och dök opp allestädes som fredsstörare, där man icke väntade honom, och krånglade sig in överallt. Stod Alrik en afton på stora Operan uppe på alperna i Wilhelm Tell och väntade entré, såg han på andra sidan scenen oppe i molnen den gamle stå med en lina i handen, färdig att hissa på; gick han över Norrbro en middag och en folksamling stod vid barriären och tittade ner i strömmen, fick han 231 se gubben ihop med tullvaktmästare sitta i en båt och fiska nors; och en söndag fann han fadren stå och alternera med orgeltramparn i själva Jakobs kyrka. Överallt fanns han, och tycktes gå genom lykta dörrar, tyst utan talförhet slank han in och blev aldrig utkörd. Helst träffades han dock vid disken på Solen, där han blivit bergtagen av den levande matsedeln framför skänken.
Emellertid hade Alrik ej tagit avsked av sina drömmar, och han satt numera under den långa gudstjänsten och lekte att han uppsköt giftermålet med Angelika på obestämd tid, tills hon kanske bleve gammal och ful, och ingen ville ha henne mera, och hon då kanske toge honom; och han satt och prövade hur hon skulle se ut som gammal; rynkade omkring munnen, satte kaffefläckar under hårfästet, lade umbra om ögonen, som han lärt i statistlogen på operan. Men när hon var vacker ändå, hittade han på att ruinera hennes far, såsom fru Schwartz brukade, när en man av folket skulle få en högadlig. När hoppet ändock icke ville nalkas honom och han fick se fadrens, grevens, raka, ståtliga figur i den fina överrocken med sidensarge i armarne, beslöt han att förföra henne som Lasse Lucidor, men för att kunna det måste han vara en storhet, en talang, och han hade ännu icke fått spela på Jakobs orgel utan bara dragit ut stämmorna. Detta blev nu hans närmaste mål att få spela utgången åtminstone, och nu flyttade sig all hans längtan och åtrå över på orgeln, och i åtråns hetsfeber antog instrumentet alla fullkomligheter, som den älskade brukar ta. Tennpiporna blevo silver, mahognyt blev palisander, det finaste träslag herr Lundstedt kände namn på, men 232 som han aldrig sett; stämman vox humana kallade han numera vox angelica, och det var hennes röst, som han aldrig hört. Registerknapparna med deras i porslinsskyltar inskrivna namn, vilka närmast liknade en apotekshylla, antogo mystiska former, växlande alltefter den brinnande åskådarens sinnelag. Ibland voro de ringklockor till dörrar i ett stort hus, där det bodde sköna kvinnor, vilkas namn stodo skrivna på plåtarna, ibland knapprader i isdrottningens klädning; isdrottningen visste ingen mer än herr Lundstedt vem det var, och han hade aldrig sett henne heller, men hon borde vara mycket stor, och elfenbenstangenterna voro hennes tänder; hade någon frågat huru de kunde vara det, då de sutto i tre manualer, skulle herr Alrik svarat, att isdrottningen hade tre gommar, ty han kunde svara på allting, och de svarta tangenterna voro gamla murkna tänder, som icke blivit utdragna, för isdrottningen var tusen år fylld, men ändå tämligen ung; det berodde alldeles på hur man tog det, menade herr Alrik.
En gång hade han sett i Meyers universum hos herr Lindbom, medan dennes hjärta ännu var varmt och öppet för havets son, och där hade han sett basaltgrottan på Staffa. Sedan den dagen var orgeln en stor basaltgrotta och orgeltramparen var Eolus, som gjorde stormen; men djupast ner på grottans botten bodde ett troll, som kunde komma fram om man tryckte på en knapp, och kom det fram, skulle grottan störta samman. Anledningen till denna sista tankelek var den, att professorn en gång visat lärjungen en registerknapp, som ledde en stämma, vilken icke fick utdragas samtidigt med vissa andra, med 233 risk att eljes orgeln skulle gå sönder och golvet måste brytas opp för att instrumentet skulle kunna lagas. Det var trollknappen, som herr Alrik kallade den, och han kunde sitta och stirra på den långa stunder, fingra på den, när ingen såg det, och när han var ledsen önskade han dra ut den, höra dånet och braket, som skulle uppstå när orgeln med sina tunga basalt-pelare störtade över honom och han fick dö en härlig, berömd död i sin ungdom, inför Angelikas ögon, och i Guds eget hus.
Under sådana lekar och mycket arbete försvann studietiden så tämligen hastigt och en vacker dag stod herr Lundstedt färdig med sin examen, på vilken själva krönet skulle bli att han en afton finge spela på kyrkans orgel i professorns närvaro, för att sedan gå ut i livet och tillträda klockarbefattningen i Rånö kapellförsamling, där han hade indigenatsrätt.