Han hade ett par kor, några tunnland vete och råg, skog och fiske så mycket han ville, men som han inte hade mer än en piga, fick han plöja själv, fiska själv och fara med sumpen själv.
I skogen fick han ta ved och plocka blåbär till husbehov, och jakträtt hade han också, men som han var utan hund, gingo de vilda djuren ganska trygga där. Detta hade gjort prästgårdsskogen till en omtyckt häckplats för traktens älgar, som brukade fortplanta sig uppe i en mosse. Och av nöden hade pastorn förstått göra sig, om icke en dygd, så åtminstone en liten sportel. Han hade i många år knipit sig en älg, flera blev det aldrig, och när köttet kom tillsammans med hud, horn och klövar, så blev det i alla fall en åttio riksdaler, allt som allt, utom bloden och räntan, som räckte ända till tjugondagen. Men det var en osäker inkomst och kunde så lätt slå fel, för ett enda skott avgjorde, om årets 270 köttgryta skulle på elden eller om den bara finge koka spiggolja, som i sådana fall blev den extra bevillningen. Det var därför icke utan oro man i prästgården såg den elfte augusti nalkas.
Redan i juli tog man av skällorna på korna, som gingo i skogen, och den första augusti fick inte pigan ropa ihop kräken. Och så anordnade pastorn saltsleken, högg aspruskor och satte i korsvägar. Sista söndan i juli gav han från predikstolen en lindrig varning mot bullrande besök i sin skog, och sedan gjorde han polisvakt själv efter smultrongummor och blåbärspojkar.
Men »kampen om älgen» var icke så lätt vunnen, och om han också haft älgstånd på skogen hela sommarn, och sett kalvarne gå där bland sina egna kreatur, så han vant sig vid dem som om de redan stodo i hans lagård eller legat i hans gryta, så kunde det mycket väl hända, att när den stora dagen kom, några företagsamma skärkarlar helt enkelt motade in högdjuren på sin mark, eller drev dem i sjön, och sedan voro de vars mans goda pris på kobbarna.
Sista året hade pastorn haft lyckoskott. Älgarne hade kommit, och de hade varit mycket orädda, för att vintern varit svår. De hade till och med gått in i gärdet och nafsat på vårrågen, men det hade bara glatt den gamles jägarhjärta:
— Äter ni mitt bröd, så äter jag ert kött, sade han åt sin gumma, som tyckte det var synd om gudslånet.
Den elfte augusti föll in, och pastorn invigde den soliga dagen med att ladda muskedundern med sitt engelska krut och lägga in ett lod.
Gumman tog kökskniven under förklädet och ämbaret i hand, och så gick man till skogs. Nu var det bliven sed, att frun och pastorn skildes vid stättan, och så ringade de djuren, vilkas gång var känd som harens, och när frun fick opp, ropade hon ho-hå, ho-hå, och opp-opp-opp-opp!
Det hade varit regn i flera veckor, så att älgen stått ini moraset på storskogen; men nu hade vädret vackrat, och det sken som gröna eldar ini björkhagen. Pastorn gick in i hasseldroget, som var blött och valkigt, så att hjulspåren sköto ryggar vassa som järnvägsskenor och han skulle just till att titta om knallhatten blivit våt av droppet från buskarne, då han hörde hur det knakade ini snåren. Öronen lade sig bakut på pastorn, och ögonen stodo som tennknappar, när han på tå sökte göra sig lätt, och han tycktes lyfta sig med att höja axlarna, som om han ville flyga, när han smög in i småskogen.