Och där stod han ansikte mot ansikte med älgtjuren själv, som sträckte sin hals upp i grenverket på en asp, och med sin långa överläpp fnallade åt sig de darrande löven.
— Pang! small muskedundern; lodet gick igenom ryggraden, just där det skulle in, och kolossen sjönk, som om man tagit ur järnen ur ett skelett, och så var det förbi.
Det var pastorns vanliga, att knäcka av ryggen. Vågat var skottet, men när det tog, var det säkert som en slakt, för att sätta in kulan annorstans menade han bara var narri, efter som djuret kunde löpa milar med blyet i kroppen.
Jägarn måtte ha tyckt i alla fall, att det gått litet för häftigt, och att skottet icke erbjöd några 272 ämnen till årets jaktkrönika, ty han såg rätt snopen ut, medan offret slog sina sparkar i dödsrycket; men när allt var lugnt, satte han till att ropa på gumman. Men när han inte får svar genast; och han fruktar att köttet skall förfaras, om inte bloden går av, tar han opp sin fickkniv och karvar av halspulsådern, som han sedan nyper om, efter att ha sett hur blodet sprutade. Och så hojar han igen; och så måste han släppa på ådern igen, som krullar sig som en mask ini såret, för att se att inte blodet levrat sig.
Så kommer då frun äntligen med kniven och ämbaret:
— Sicken en du! säger pastorn med låtsad likgiltighet.
— Själva pesen, tror jag! Och så snar du var sen!
— Och såg du på de andra då?
Å jestandes, de kom som själva dragonerna på gärdet, men de gick till sjöss, så nu är all avund försvunnen.
Och så tar frun till kniven; och ämbaret fylls med rödaste blod, som skummar som mjöd, medan pastorn med uppkavlade armar bökar inne i halsen på det rykande djuret, som sednare foras hem av lejfolk och föranleder en mängd kaffehalvor och ett kalasande på njurar och kojor, lever och lungor, som varar i åtta dagar.