Det var sista året det gick så.
Nu sitter pastorn på förstukvisten den tionde augusti och kratsar sin bössa, medan prästfrun plockar spritärter i täppan.
Då knarrar det på sandgången och barons skogvaktare från Stora Sätra kommer uppmarscherande 273 och gör halt, med mössan i ena handen och kopplet till tre stövare i den andra.
— God dag, Eklund, vad står nu på? hälsar pastor Norström.
— Jo, herr pastorn, baron hälsar och frågar, om hans kunglig höghet kan få komma på skogen som i morgon efter älgarne, för barons stånd har gett sig av i natt som var, och prinsen ligger med sin ångbåt vid Dalarö och väntar på jakten, som de bjudit honom på.
Pastorn rev sig i huvet, men prästfrun, som åhört anbudet, svarade:
— Inte går det an att säga nej, du Erik, och därför är det så gott du säger ja med detsamma.
— Ja, det är väl så gott det! mente pastorn, och därmed var saken avgjord i huvudpunkten.
— Men säg nu, Eklund, kan inte jag få vara med också! Ju flera man, dess bättre lycka, strävade pastorn emot, i det längsta hållande tag i sin köttgryta.
— Jo, nog går det, men det ska jag säga pastorn, för jag känner till det, att kommer han med, så är det likafullt baron som ställer opp skyttarne, och när prinsen ska göra skottet, då blir de andra liksom drevet, och det kan ju inte vara till något hugn.