— Nej, det tycker jag med, och inte vill jag vara med bland bommarne, när det ska stå i bladet sen!
— Nå, men säg, Eklund, tog nu prästfrun i, det brukar väl inte gå av, sånt där, utan att det vankas något, för se det är höstköttet det gäller för oss, och kan han låta baron förstå något sådant, så det blir en liten gratifikation törhända.
— Tyst du! avböjde pastorn.
— Ja, si, frun, det vet jag säkert, att inte behöver pastorn göra något för inte, för det har man sett, att gentilt folk inte tar emot utan att ge igen, och minns jag rätt, så fick länsman ifjor en guldklocka med pitschafter, som såg ut att vara värd sina tusen kronor!
Tusen kronor, surrade det i öronen på pastorn, när han efter skogvaktarens avgång gick tankfull in i sin kammare och hängde bössan på väggen; tusen kronor, viskade det i prästfruns öron, när hon gick in i köket och satte på spritärterna! Och så började den gyllene drömmen växa och skifta hamn, och inbillningarne axlade stora måsvingar och stego upp i rymderna, där det hängde guld och ära.
Och vid middagsbordet, när pastorn tagit tre supar, hade guldklockan förvandlats till ett regalt pastorat.
— Ja, ser du, Carolina, Herrans vägar känner ingen, förkunnade pastor Norström, som just icke kunde sägas missbruka Herrans namn; och det som var nedertrampat kan rasande lätt bliva upphöjt; och vad mina gåvor beträffar, så vem vet, kanske det bara fattas förståelsen! Hm!
— Uppriktigt talat, så vet jag inte varför inte du, Erik, skulle kunna sköta hundra tunnland jord lika bra som någon annan av de där läsarne, som aldrig tagit en plog, utan bara gått på möten...
— Jaja, det är en annan synpunkt det, Carolina, avbröt pastorn, som tyckte mera om förtäckta ordalag. Det är en annan synpunkt det!