Emellertid kunde intet göras åt saken och grupperna skingrade sig.
Därpå brast det lös ett larm oppe i prästskogen! Hundarne skällde, signalhornen smattrade och skott smällde. Det gick över som orkan, och allt var 277 förbi på en timme, då slutligen båtarne stucko fram om vasskanten igen och den första visade sig lastad med en väldig älgtjur med lövruskor i hornen!
Guds barn, som nu ansågo tystnadsordern vara bruten, samlade sig igen på sin udde och ådagalade kanske mera nyfikenhet och begär att få uppträda än utföra något räddningsarbete på själar. Men när de nu sågo punschbuteljer korkas upp och hörde hurrarop och signaler, funno de ögonblicket lämpligt att inskrida, och efter skolmästarns upptagning föll hela kören in i Söta Jesus. Många takter hade de icke hunnit, förrän de otrogna på ångaren svarade med Boccacciomarschen, blåsen av sex kanonjärer; och nu skuro sig rytmer och harmonier och kämpade i luften som änglar och djävlar, tills ekot från stränderna blandade vänner och fiender i en enda röra av ljud, som rullade ut över fjärdarne att bryta sig och dö som vågor mot de sista skären. Tvekampen pågick till skymningen, då pastorn sattes i land och ångaren lättade ankar samt efter några raketers uppsättande försvann i skymningen.
Då pastor Norström kom hem till sin gumma, hade hon tänt ljus och satt orolig och väntade inne i kammaren.
— Nå, vad har du fått nu? frågade hon, utan att söka dölja sin nyfikenhet.
— Ja, om jag det kunde säga allt, svarade pastorn, som i minnet såg alla bordets läckerheter. Jo, det var njurkalvstek och sparris, och...
— Att du har smort kråset, det förstår jag nog, medan jag suttit hemma...
— Du! Ja, är du pastor du, och har älgskog, 278 du? Kanske du, som inte jagat, skulle ha varit med på jaktmiddan, va?
— Nej, naturligtvis inte! Det är naturligt!
— Ja, det är naturligt, att den som inte har pastorat och älgstånd inte skall vara med på älgmiddag. Förstår du det, Carolina. Men nu ska vi se på vad jag har i fickan här för något!