— Det har pojkarne gjort! uttalades den allmänna meningen. Men säkert på Kalles inrådan.
Vad kunde man göra åt den saken?
— Ta och klå honom! rådde bond.
— Klå? Nej fan!
Och Kalle han gick där och slog hela söndan för flickorna, och såg fräck ut. En gliring fick han då och då, men det besvärade honom inte, utan han slog sig ner och åt och drack som om ingenting hade hänt av natur att kunna störa friden.
— Varför klådde de honom inte? frågade en herre, som bodde på sommarnöje och i vars öllår Kalle gjorde inbrott, när han var törstig i halsen. Det var därför att han var en kronans karl, och kronan var någonting oförklarligt heligt. Kronan på tullflaggen, denna runda metallmössa, symboliserade makt och myndighet, kronan i Kalles blanka knappar, i mössan, var mandarintecknet och skyddade mot 299 stryk, som stål mot onda andar. Folk gick in till kronan som in i ett riddarhus, skatten betalades in till kronan som till en stor herre den man ej kunde snyta utan att bli en fördärvad människa, och kunglig majestät och kronan var en del av det högsta väsendet, som ingen kunde rätt definiera, som ingen sett men alla visste att de funnos.
Det var därför båtsman inte fick smörj, fastän han stulit äpplena.
Uppmuntrad av framgången, blev Kalle allt vildare och djärvare. Han bröt inte lås, men han gick igenom takstolar, han stal inte pengar, för det var farligt, men han tog ut naturaprestationer, friheter, förmåner.
Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, då han om kvällen kom på besök, så darrade mänskor och djur, och när han trädde upp på gården, hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras. Anmäla honom i tjänsten ville ingen, för det var både skamligt och tidsödande och, vad värre var, farligt.
— Kom inte åt honom, för då sätter han eld på logen! sade den äldsta.