— Då skall han väl in åtminstone! tröstade en annan.
— Vad äro vi hjälpta med det om han kommer in, logen bygger sig inte opp igen för det.
Det var riktigt anmärkt, och Kalle gick fri som vanligt.
Och så blev det dans på logen! Och så söps 300 det, och så slogs det, så att på morgonen låg dragklaveret i bitar kring backen ibland rivna trasor av kläder. Johansson, gårdsdrängen, hade till och med gått alldeles naken, bokstavligen utan en tråd på kroppen, ur vilddjurets händer, som hade till egenhet att riva fiendens kläder i remsor av den kullslagne och övermannade. Efter kalabaliken hade en razzia ägt rum i alla gårdens visthus, och slutligen hade banditen gått in i lagår’n och tagit äggen från arrendatorskans höns, stuckit av in i hagen och druckit ur äggen som en korp, så att man såg skalen ligga i en hög på berghällen.
Men nu var det något särskilt med äggen; och att treva ägg från andras höns ansågs som ett nidingsdåd av värsta slag, kanske därför att den ägodelen låg oskyddad som åkern och överlämnades med förtroende åt allmänna hederskänslan.
Därför och kanske även därför att hustrun räknade äggen som sitt förvärv och de gingo som reda pengar, blev hon alldeles »vill», när hon fick reda på strecket, och hon rev opp himmel och jord, skällde ut karlarne för att de voro så fega att låta sig hundsvotteras av en gröngöling. Gubbarne sutto verkligen på bänkarne i stugan och skämdes, fullkomligt rådlösa och maktlösa, under den skur, som hällde över dem från kvinnans fräsande läppar.
— Och törs inte ni, slutade hon, så ska jag ge honom, när han kommer.
Kalle kom, fräck, osnuten, blek om nosen och grön i ögonen.
— Vad har du gjort av äggen, pojke! öppnade madamen sitt förhör och ställde sig bredbent framför banditen.