— Inte har jag tagit några ägg, inte! flinade nidingen.
Och i det samma small en örfil, som när man slår en uppblåst kryddbopåse mellan händerna, ett skott rent av, för den straffande handen hade fällt sig in över örats kavitet, så att man ville vänta sig se hjärnkalotten lyftas och ögonen krypa ut.
Kalle förde sin högra hand först till örat som om han känt efter om huvet satt kvar, därpå, och med gnistrande ögon, lyfte han den i höjd mot den lågväxta kvinnans ansikte, för att klämma till. Men armen stannade tvekande i gesten och i nästa ögonblick flögo alla männen upp från bänken och uslingen låg på golvet med näsan i en blodpöl.
— Slår du en kvinna, skrek bond själv, alldeles vit, mera av fruktan än fasa för ett helgerån.
— Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! bröt madamen lös, troende att hon varit den starkare, och med den avskjutna trätoffeln klappade hon om den övermannade, medan karlarne höllo honom i svångremmen.
Och när avbasningen var slut, röcks lymmeln opp, och efter ett sista hagel av orrar om öronen och med en stövel i ändan kom han ut genom dörren.
Kalle syntes aldrig mer på ön, som var befriad från sin drake.
Han skämdes över att ha fått stryk av en kvinna, som var honom underlägsen, men han ville icke tillskriva henne annan överlägsenhet i bataljen än den att han inte fick slå igen.
— Annars skulle hon fått se på! menade han. Och varför han inte fick, det visste inte fan!