Det fanns bara en brunn på gårn, och vid den lade sig gubbens kvinnfolk att tvätta!
Kvinnorna skällde en hel eftermiddag, så de voro ultramarinblåa i ansiktet, medan arrendatorn stod i slöjdbon och snickrade en brunnslucka, som han täckte karet med, och satte hänglås för. Och så var den saken till ända.
Men sen gick gubbens kvinnor och stack arrendatorns bästa ko i juvret så hon sinade.
Varpå arrendatorns kvinnor släppte ut gubbens höns, så räven tog sex stycken på en natt.
Det var ett krig på liv och egendom och Höjer spelade den icke vackra rollen av angivare och spion. I stadigt vänskapsförbund med arrendatorn, gick han denne tillhanda med alla upplysningar, som kunde tjäna i såväl anfall som försvar mot den gemensamma fienden.
Och nu på hösten hade han uttänkt en huvudaktion, som skulle ge styvfadren knäcken. Gubben hade nämligen ytterst liten slåmark och måste alltid ta sjöfodret, vassen i viken, med i beräkningen för att få sina två kor med livet igenom vintern. Nu var icke sjöfodret undantaget i arrendekontraktet, utan var allmänning, så att var och en tog vad han ville; dock hade man en tyst överenskommelse att sjöslåttern företogs på en utsatt dag; men som denna klausul ej fanns i kontraktet, beslöt Höjer sätta lusen i örat på arrendatorn, en dag, då gubben skulle bort på en auktion.
— Ta för dig du, annars tar den andra alltsammans, undervisade Höjer arrendatorn, som inte riktigt ville på affären. Om inte du tar först, så tar han först!
Det var ett skäl! Och samma morgon som gubben rest bort, satte arrendatorn alla män och kvinnor i verket. De gingo naturligtvis runt kring stränderna och rakade av vartenda strå som kunde åtkommas, så att den som ville ha något med, måste ut i vattnet och gyttjan, och fick ändå bara vassvippor, som inte något kreatur ville tugga.