När gubben kom hem i sin båt och såg viken ligga som en slagen äng, blev han alldeles galen, och som han kände igen upphovsmannens finger, kastade han sitt hat på honom. Han blev desto ondare, som det var hans egen idé, att en natt göra arrendatorn samma spratt. Och hans enkla hämndeplan blev nu att nedlägga striden med denne, spränga förbundet och få anfallet gemensamt mot Höjer.
Till den ändan började han peka på små skrymslor i kontraktet, som Höjer hade hållit öppna åt sig för att vid behov sticka sig undan. Detta skulle nu ej inverkat på vänskapen mellan de båda, om ej arrendatorn redan förut tyckt sig märka att små fördelar tillföllo Höjer dem han ej skulle ha haft, men nu när någon pekade på det, så stack det i ögonen. Olyckan ville också, att Höjer om dagen varit ute och satt flundernät på arrendatorns bästa grynna, och detta hade han enligt kontraktet endast begränsad rätt till, i så måtto att, som orden lydde, husbehovsfiske vore gårdsägaren ej förment i vilka vatten han ville. Nu kommer arrendatorn och finner grundet upptaget av inte mindre än trettio nät, så att all sättning blev honom omöjlig, då grynnornas antal och givbarhet voro begränsade.
Det var eld på kruttråden, och hemkommen började det puttra och fräsa.
— Hör du, Höjer, du; du går och sätter före mig så jag inte kan fiska.
— Nå, det får jag väl, svarte Höjer.
— Nej, trettio nät är inte husbehov; jämka dej dän du bara!
— Det vet jag visst det, när det inte står i kontraktet hur många nät det skall vara.
— Jaså, du talar ur den ton! Vet du av, att du har släppt tre kor på skogen, när du bara har lov till att släppa en.
— Nå, vad skulle det göra då, när skogen är så stor.