— Haha; vi ska inte vara småaktiga då! Bra! Vi ska komma ihåg det!
Följande morgon stod Höjer på vedbacken, när arrendatorn kom fram, och med en till utseendet oskyldig min frågade:
— Hör du, Höjer, du!
— Jo! Här är jag!
— Jag behövde några spadskaft, och dem får jag väl ta på skogen?
— Jo, det går an, bara en tar vackert, så!
Arrendatorn fick båda drängarne med sig och fällde hela öns lilla aspbestånd, varpå han lät dem såga och grovhugga spirorna. Höjer hörde nog att det braka och dåna bortom hagen, men han gav sig inte tid att gå och se efter vad som stod på. Det fick han dock klart för sig, när folket kom hem med lass efter lass med aspstockar.
— Ja, men du är vådlig i alla fall, som har tagit dän alla asparne, som jag skulle ha till lövtäkt åt fåren, ojade sig Höjer. Och hur många spadskaft ska det bli av det där, måtro?
— Å, det sträcker sig väl till en tre dussin! svarade arrendatorn.
— Ja, men jag bad dig hugga vackert!