Detta var delvis saken, ty Höjer var född till att tjäna, men den som först brutit rätt och billighet, det var styvfadren, och därför tvang han de andra att bryta igen, såvida inte de ville gå under, och det ville de inte.
Ont blev värre! För att knipa ut arrendesumman lade Höjer på sin arrendator nya onera, som denne sökte skudda av sig. Och snart upptäckte man att han gjort odlingarne på svindleri, så att han sålde veden, som höggs vid röjningen, och vad värre 313 var, sög den nya jorden läns, då han inte kunde gödsla den. Och det hade ingen beräknat, ehuru man väl visste, att boskapen knappt var tillräcklig för att hålla i stånd den jord som fanns. Men arrendatorn gick lös på skogen med sina odlingar, som bara bestodo i att hugga och hacka, och så ta en havreskörd mellan stubbarne, som snart grönskade upp som aronsstavar. Och samtidigt föllo kreaturen i sin, oxarne magrade och gårdens bestånd var hotat. Allt detta måste Höjer åse utan att kunna röra ett finger. När det stod upp ett stormgräl, svarade alltid arrendatorn:
— Det står så i kontraktet.
— Ja, men det var inte meningen, svarade Höjer.
— Ja men det står så, liksom det inte stod så att du skulle sätta trettio nät, när meningen var att halvt dussin. Orätt går igen! Skyll dig själv.
Efter de fem årens utgång hade Höjer måst taga hypotekslån för att muta bort arrendatorn och rädda sin skog, men arrendatorn köpte sig en gård i grannskapet på besparingarne.
Och Höjer måste återigen ta gården och börja kampen mot tjänstefolket, som nu var värre än någonsin. Ibland tänkte Höjer sälja gård och grund, men det fanns inga andra köpare än fattiga krakar, som ville betala med inteckningar, naturligtvis löpande utan ränta. Att ta arrendator igen aktade han sig för, och det återstod sålunda inte annat än låta sig ätas levande av tjänstefolket.
— Ja, ser du, min gosse, sade pastorn, som blivit anmodad avge utlåtande, den som inte är skapt till herre, den blir aldrig herre.
— Ja, men herre Jesus, hur kan andra få bukt med sina tjänare, då?