— Ser du, det är deras hemlighet det! De äro väl så skapta, ser du!
Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för sina ögon, utan att kunna hindra den!
Sjönödslöftet.
Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun. När han så kom hem till sin ö, rann den tanken på honom, att han skulle tillämpa de inhämtade lärorna på hemmavarande skälfångst, vilken befann sig i stadigt avtagande på grund av bössknallarnes avskrämmande inflytande på de rädda djuren.
Till den ändan gick han tillväga på följande mindre välbetänkta sätt, med en utgång, som varken han eller någon annan kunnat beräkna, och vilket gav anledning till ett äventyr, om vilket ännu sagan lever i skärgården.
En afton på eftervåren tog Vestman en flatbottnad eka och en pojke med sig ut till yttre skären, där skälarne brukade gå upp och solbada sig. Till den märkvärdiga jaktens bedrivande hade han medfört en uttergadd, vilken eljes hade till ändamål att tjäna vid uttagning av uttrar ur bergsskrevor, och nämnde tillhygge hade han på valfångarmanér fastgjort i fören vid en löpande vinda. Huru han skulle kunna nalkas de skygga djuren för att få håll på dem med 316 den tillfälliga harpunen, det visste varken han eller någon annan, men är olyckan framme, menade hans vänner, så kan man sätta nät i vattentunnan. Fälttågsplanen var emellertid uppgjord så, att pojken skulle gå från land med bössan och Vestman själv smyga med ökan mellan iskokorna och där passa de flyende djuren, som icke kunde göra sig för brått på den skrovliga drivisen, vilken packat sig invid stranden.
Nu hade han fått pojken i land just före solnedgången, och själv tog han till att ro med ett par ullstrumpor virade om årlommarna för att inte bullra, och med en vit skjorta över kläderna för att inte synas. Och i skygd av kobbranglet och packisen råkade han ro opp sig under vallen, där en bräsch visade var djuren gått upp och där de sannolikt måste ge sig ut, då ingen vak fanns.
Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.