319

Nu blev han rädd! Och medan öskaret gick igen, tänkte han på hustru och barn, på gård och grund och redskap, och så på evigheten, som stundade med all säkerhet; tänkte på, att han inte varit i kyrkan på — ja hur många år, det mindes han inte, men det var inte sedan året då koleran gick — och att han inte varit till skrift — nu skrapade läsud mot drivis. Herre Jesus! Jag fattig syndig människa! — Det var bortglömt alltihop... Fader vår som är i himmelen... ske din vilje såsom i himmelen... inte den heller! — — —

Vilka långa timmar, och så många sen; flera behövdes inte för att komma över till Åland, med den här vinden; men kom drivisen, då måste han följa ner till Gottland eller komma in i Finska viken! Men innan dess skulle han vara ihjälfrusen.

Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten, och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden. Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående. Där såg han Gelingarne, som han varit ute med förliden och tagit upp smideskol med efter den sjunkna briggen, som inte var alldeles riktigt, men kunde försvaras; där såg han — nu röck det i linan föröver. Herre Jesus, Guds son, kommer jag ur detta med livet, så lovar jag, så sant Gud lever, en ny krona med sju pipor av rena silvret — det är hela barnaarvet 320 — till kyrkan — rena silvret — Herren välsigne oss och bevare oss, Herren upplyse sitt ansikte över oss och vare oss nådig...

Genom dimman syntes ett ljus, rätt förut, stort, men suddigt som en hornlyktas!

— Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka!

Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten, och så blev det still.

Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken komma fram eller tillbaks! Det var värre än någonsin, ty bara han rörde sig i båten så vickade den.

Vestman satt där han satt, och han väntade få se soln gå opp och dagern skina i öster, och han frös, och han bad Gud, och han lovade och svor alla dyra eder om silverkronan, som skulle få kosta två hundra riksdaler och vara kontrollerad, och sju pipor skulle han ha med krusiduller på handkragarna, och en lina med kulor på, skulle han hänga i, och när folket såg den, skulle de säga: si det är sjönödslöftet av Erik Vestman i Nedergården, som Herren så huldrikt hjälpte ur sin svåra nöd anno attonhundra och femti nie! Gud hjälpte honom så huldrikt och nådeligen, upprepade han gång på gång, så att han till sist trodde på det, och i översvallande tacksamhet för den nåderika hjälpen, läste han första orden ur »Lov pris och tack ske dig, o fader käre!» Gud hade hulpit honom, det var alldeles säkert, efter som kronan hängde där och folket sa, skulle säga, de hade inte sagt än — nu slockna fyren... 321 Herre Jesus! som gick på vattnet och bjöd böljorna lägga sig! — Nu lade de sig, de hade redan lagt sig för en lång stund sen, för det var kav lugnt, och underligt var det, ty här låg hela sjön på, och hade gått alldeles vådligt just nyss, i går afse, efter som det var morgon nu snart, det måste vara morgon nu snart, när han kunde frysa så elemenskat om fötterna, och var hungrig och skulle få varmt kaffe nu straxt, bara lotsbåten kom ut, som den måste göra efter som det skulle komma fartyg i solgången, som legat och kryssat ute på flacket; men varför, för f... för allt i världen hade de släckt fyrn just nu, kanske det var dager, fastän det inte syntes för dimman, mycket säkert, såvida inte ryska regeringen hade något annat reglemente för sina fyrar; jo, visst hade de, nu mindes han det som en dröm, alldeles som att rysken hade annan almanacka med gamla stilen, se där ha vi ägget, gamla stilen, som är tretton dar efter eller före, det kan nu just vara detsamma, för tidskillnad måste det vara, och det var det ju också, efter finska båtarna alltid kom en timme senare än det var telegraferat, och därför hade de också släckt fyren en timme före soluppgången, som alltså skulle ske om en timme. Och då förstod han, varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta här i onödan, det hörde f...

Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.