— Kors i Jesu namn, om det är ryska flottan, 322 då skjuter de mig som smugglare eller skickar mig till Siverien. Och så många sen! Gud Fader, det är en hel skog.
Han reste sig och rätade ut knäna! Båten vickade bara åt sidorna, men doppade inte mer med nosen. Han klev försiktigt över bettarne föröver; såg linan stå spänd som en telegraftråd; steg ur båten; såg fotspår, slog klacken mot en sten... han var på land! Och där stod granskog!
— Är de du, far! pep en bekant röst ifrån en enbuske.
— Ludde! Vad fan är du här!
— Jag unnra vad de blitt av dig, far!
Vestman gnuggade sig i ögonen:
— Hörru, vet du vad klockan är på dan?
— Hon lider väl åt åtta, och du har varit borta mest en hel timme! Men så har du kräket med dig också!
På skälberget låg djuret med uttergadden i ryggen, dött, förblött, efter att ha gjort en tripp till sjös och vänt för sjögångens skull.
Och än i dag berättas äventyret som det mest underbara i hela skärgården, näst sagan om sjöormen, och den som inte vill tro, den kan gå till Nedergårdskyrka och se den lilla ljuskronan, som hänger där under orgelläktaren till evärderligt minne av förre kronolotsen Vestmans huldrika hjälp ur en högst ovanlig sjönöd, då han med döden för ögonen lovade Herren att till den kristelige församlingens hugnad och fromma skänka denna tennkrona.