Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes:
— Du har fått för dansa, du! sade hon.
— Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig — supa — mer!
— Så säger du var gång, du har varit full. Men håll ord en gång.
Anna plockade höboss ur håret på brodern, medan tårarne fortforo att rinna utför dennes randiga kinder, som legat mot höbanden.
— Och så skulle du se, hur de gjort i din trädgård!
Skräddarn for opp som om han hört bålgetingen, och skuttade över ängslappen in i täppan.
— Nå, Gud sig annåda!
Det var allt vad han fick fram, då han såg sin unga rosenhäger avplockad och nästa års fruktsporrar avslagna.