— Kåss — i — Jissi — namn! Såna ena rackare! — Och si på fan, här har han kräkts i stickelbärsbusken! Nej, en sån tusan!
— Kom in i köket, ska du si hur di spytt som kattor! Jo, nog har du haft roligt för dina pengar!
Skräddarn stod och stirrade på stickelbärsbusken, som om han sökt nyckeln till en gåta, och ett leende rann upp, motsträvigt till börja med, men snart klyvande hela det tåriga fula anletet, och med handen på knäet utbristande i den tillfredsställda hämndens förnöjda skratt:
— Tror nån människa de haft förstånd att skala gurkan.
Skrattet slocknade, och ett nytt anfall av raseri satte den lilla slankiga figuren i skuttande rörelse åt sängarne på andra sidan gången.
— Gud förlåte mina synder ha de inte varit och trampat i ärtsängen! Si bara! — Si bara! — Ja, men det är vådligt!
Anna tog brodrens arm och ledde honom in i 334 stugan. Där såg fasligt ut. Golvet oppslitet av de dansandes skodon, nersmackat med snusloskor, pipaska, svavelstickor; runt ikring på fönsterposterna stodo urdruckna glas och i spisen lågo de två ankarena, som innehållit brännvinet och svagdrickat.
Skräddarn kastade en blick på uselheten, skakade på huvet, och riste på brännvinsankaren.
— Inte en droppe kvar? Anna?
— Nej, och väl är det! Men nu, Gustav, får du sitta vid och sy i åtta dar, för att få in vad de andra supit opp i natt.