Och när spökskeppet glider förbi, numera alltid förbi, en liten röd stuga med vita fönsterfoder under några äppelträn på en bergknalle, och den tyste rorsmannen ser en midsommarstång och ungdom som dansar, då låter han hissa på topp och stormklyvare och lägger av ut till sjös, där han endast ser luft och vatten. Och när han fått en båtsman till roret, tar han sin fiol och spelar för måsar och skälar, 341 som lockade av de ovanliga tonerna skrika och böla var efter sin art, och tråda dans kring det mörka skeppet och dess dystra spelman.
Det är inte något märkvärdigt han spelar likväl, bara gamla dansar och marscher de spelade i hans ungdom, när han såg glada ansikten och han sattes i högsätet. Och han ser icke alls märkvärdig eller romantisk ut själv. En liten torr handelsbetjänt från landet med benen krokiga av att stå till rors, tunna gallrade polisonger, blekt och magert ansikte, och alls ingen sjömanstyp, som flickorna tänka sig en »jaktlöjtnant»!
När november kommer med storm och snö, då blir den gamla jakten som en murken ek, när den lövas. Sjöarnes stänk kläda tågverket med kanderade iskristaller som en glaskrona, snön lägger sig som innanfönsters vadd på salning, gaffel och bom, och det svarta skrovet, ända över däcket, är överdraget med blånande is. Stiger då den svarta molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar hagla på däck.
Då lever uppsyningsmannen några timmar, när hans krafter tagas i anspråk i en kamp — för vad? För kampen! Men när han kommer in till fyren, och mästarn tar emot honom med en kopp kaffe och brännvin, så tycker han det roligt att det är överståndet:
— Det var ett hundväder! är allt vad han kan säga om saken, ty han har upphört reflektera över det ändamålslösa i den långa färden, som ändå tar slut, när han tar slut.
Och när han värmt sig i lotsstugan och sovit på en lave, går han ut och ser på luften:
— Jag tror vi seglar igen! säger han åt båtsmännen.
Och så segla de igen!